fredag 24 oktober 2008

Just det!

Maste bara beratta lite om hur jag upplever Kina och kineserna over lag. Landet ar exakt som min van Annelie en gang beskrev for mig; underbart, haftigt och fruktansvart vidrigt pa samma gang. Tydligast for mig var gardagen. Jag hade traffat ett gang svenska killar fran Borlange tidigare i veckan och vi bestamde oss for att ga en runda i Peking pa dagen for att ha nagot att gora innan jag skulle dra med taget. Vi hoppar pa tunnelbanan som ar hypermodernt och aker nagra stopp till ett supertrevligt omrade med gagator och kafeer. Folket ar snyggt kladda, allt ar modent, rent och det kanns som man ar i ett extremt modernt land.

Jag tog sedan nattaget till Pingyao. Hade en sittplats, en s.k. Hard Seat, och taget skulle ta 12 timmar. Tagen i Kina har inte klasser som i andra lander utan man har 4 olika platsval (5 inkl stabiljett) och Hard Seat ar det billigaste. Satena och vagnarna ar inte sa illa i sig men folket som koper de billiga biljetterna och staplatsbiljetterna ar oftast riktiga arbetare. De harklar sig, spottar i gangen pa taget, ater som galningar, smaskar och spolar inte pa huktoaletten efter sig (kanske inte ens ar mojligt). Eftersom jag inte ar acklad alls sa gor detta inte mig nagot men sa som jag kanner en del av mina vanner sa hade ju detta transportsattet aldrig kommit pa fraga om de visste hur det var. Haha. Manga smabarn i Kina har heller inte blojor utan istallet ett hal i byxorna och de tillats kissa var som helst, fran gangar pa tag till trottoarer.

Sen har vi ju deras mat, men det har ni ju last och hort talas om mycket och det mesta ar sant. Men allt detta far mig att gilla Kina. Saker som ar tabu hemma ar inte det har och naturliga saker varje manniska gor ar inte nagot fult utan bara nagot vanligt. Jag har inte vart pa den riktiga landsbygden sa jag vet inte hur det ar dar men hittills tycker jag det vart en extrem skillnad mellan storstaderna och de mindra stallena jag vart i. Har finns det verkligen klyftor.

1 kommentar:

Anonym sa...

Jag ser landsbygden framför mig i Kina som ett enda stort risfält. Där jobbar bönder för hand, hela familjen hjälper till. Någons döttrar, kanske en lokal journalist vars fru är på sjukhuset, springer omkring och leker. En dag stöter de på en jättestor fluffig svart-vit björn med ett gigantiskt leende.
Totoro!